Hej bloggen..

Förlåt att jag inte har uppdaterat på länge...
Jag har helt ärligt inte orkat.. Det har hänt något hemskt, och jag har varit för upprörd och ledsen för att ens orka skriva om det..

Den 22a och 23e januari kommer för alltid att vara borta ur min almanacka..
2009 har verkligen inte börjat bra! Först bröt min bror foten...
Sen förlorar vi våran precious princess Molly.
På ett enda ögonblick var det över. Helt ofattbart!
Jag vet inte om jag har fattat det riktigt än.. Att se henne ligga där är det värsta mina ögon någonsin har skådat.
Men samtidigt som hon är den vackraste kattprinsessa som funnits på denna jord!
Som martin sa att, "finns det en katthimel, då är hon prinsessa där.."
Kan inte sluta kalla henne det.. För det var verkligen precis vad hon var!

Tro inte att det här är lätt för mej.. Jag har gruvat mej för och ens slå på datorn och se bilden på henne och Setzer som kommer upp när datorn kommer igång... Det gör så otroligt ont i hela mitt hjärta..
Om det bara kunde sluta värka någon gång..

Jag vet inte hur länge jag satt med henne i famnen innan jag hade samlat mej tillräckligt för och kunna ta med henne hem.. Folk som körde förbi måste trott att jag var dum i huvudet på nå vis.. Satt med henne inlindad i en filt som jag hämtade och bara kramade om henne.. Jag bara skrek! Grät och svor, och trodde inte det var sant.. Jag kollade hennes fina fluga på bröstet flera gånger. Jag kunde inte tro det.. Det var ju verkligen hon... FAN!
Och människan som körde hade inte ens mage att komma in och tala om...
En hel jävla natt låg hon ute... Och vi ovetandes och oroliga!
Men jag tror inte att hon led länge... Såg ut som det hade gått fort.. Tack och lov för det. Tänk om man hade hittat henne under nåt uthus eller nåt ist.. Det hade varit ännu värre..

Ååh varför skulle hon gå över vägen för... Tänk om hon hade gjort något annat i bara någon sekund.. Tänk så lite det behövs!

Allt är bara så overkligt.. Jag hoppas fortfarande att man kunde vakna upp och allt bara var en dum, äcklig mardröm..
Men så fort man inser sanningen igen, då kommer panik känslorna.. Man vet inte vart man ska ta vägen.. Man begraver ansiktet i händerna och hoppas att när man tittar upp, så ska allt vara som vanligt igen.. 
Men jag kan ju tala om en sak... Min tillvaro kommer nog aldrig att bli sej alldeles riktigt lik igen.. Känns inte så nu iaf.. 

Jag tror att man kommer nog någongång att kunna leva med det..
Och acceptara att situationen är som den är...
Vad jag vet med ALL säkerhet, Det är iaf att jag aldrig kommer att glömma denna underbara vän..

Förhoppningsvis så kikar hon ner på oss då och då från sin katthimel och vakar över mej, Martin och Setzer...



R.I.P mitt hjärta! Vi älskar dej! Kommer alltid att göra.. 

12/6-08  -- 22/1-09






Vi gjorde en fin plats åt henne att få vila på...
Martin ristade in Molly i en granitsten, och så satte vi dit en marschall på stenen..

 












Dag 2 som hon var hos oss..




Det här är den allra sista bilden jag tog på henne innan hon försvann..